20170625

Vi är väl medvetna om riskerna, vi är väl medvetna om hur skör vår sport är. Speciellt om man inte har obegränsade ekonomiska muskler bakom sig. För jag som så många andra kan inte hosta upp 300 tusen ur bakfickan och köpa en ny tävlingshäst när den förste blev konvalescent. Jag som så många andra står där, handfallna med en hel säsong som gick åt helvete. Så vad är det som får oss tillbaka på banan, för visst hade de varit enklare om man hade 2 hästar till som gick stadigt i de större klasserna.

Nu känns vägen tillbaka med Calissa så ofantligt lång, som att springa i lera, i motvind. Nu när konvalicenttiden förhoppningsvis snart är över blir jag så ledsen över det faktum att vi har så långt kvar och helt plötsligt får jag nästan ont i magen över att börja rida henne igen. Jag har nästan blivit paranoid över henne, som en örn övervakar sitt näste. Jag är så rädd att min rädsla för att en ny skada ska dyka upp kommer påverka mitt sätt att hållla kvar min värdiga hästhållning Gent emot henne. Jag vill ta in henne innan regnet kommer, jag vill att hon ska gå i en liten hage. Med benskydd. Utom räckhåll för andra hästar. Jag vill att hon ska åka lastbilen ensam och jag hade helst haft henne i en Box avskild från dom andra. Men det är inte mitt sätt att ha häst på. Så jag låter henne stå i sin gräshage där hon skulle kunna galoppera en långsida om hon vill, hon får som dom andra hästarna gå ute även om regnet faller, och varje natt står hon brevid sin boxgranne och socialiserar. Ett bra liv för en tävlingshäst helt enkelt.

Hon är en av dom bättre hästarna jag haft, och hon är en av dom få som borrat sig långt in i mitt hjärta. Det får ta den tiden det tar, hon får allt hon behöver. Även om det känns som att det aldrig blir min tur.

Jag har handskats med denna frustrationen i två månader nu. Och jag vet att jag ännu en gång kommer få börja om. Stärka upp, bygga muskler på ett stort djur som inte är speciellt lätt musklad av sig. Ni vet om vilket stort projekt det där är. Det tar minst ett år att stärka upp en svag häst. Minst. Så varför gör jag det? Jag skulle lika gärna kunna sälja henne om de nu är så jävla jobbigt. Hon är ändå för stor för mig. Det kommer ändå inte gå, jag kommer ändå inte klara det, hon kommer ändå skada sig igen. Exakt så går mina tankar nu. Så varför ger jag inte bara upp?

IMG_4111

Utav den enkla jävla anledningen att jag inte är en quiter. Utav den enkla anledningen att mina föräldrar köpte inte en ny ponny till mig när jag stötte på problem med den första. Utav den enkla anledningen att min mamma har lärt mig att avsluta de man påbörjat. Och utav den enkla anledningen att jag är för tjurskallig. Så jag kommer sitta där hemma i paddocken, i ur och skur. Jag kommer rida ut, och jag kommer lägga min själ i detta arbetet. För den enda som säger till när det räcker, det är Jag själv. Så jag tar min tjurskallighet och jobbar vidare. Har slutat sätta upp mål, jag skiter fullständigt i vart vi befinner oss om ett år. Jag ger blanka fan i om de så blir en skogsmulle häst av henne, eller om hon är hästen jag kommer debutera 140 med. Vi jobbar vidare, och hoppas på ett positivt utlåtande nästa vecka.

 

blogstats trackingpixel

20170622

Även om jag bott knappt 25 min bort så verkar Kungälv ha saknat mig. Givetvis finns det dom människor som bävar för den dagen vi står i samma kö på Maxi. Men generellt möter jag ny gamla människor som ler stort, människor som jag inte träffat på så många år. Eller som jag bara träffat som hastigast. ” Jag ser dig allt på Facebook”” säger dom. Jag själv har ingen jävlaaning vem som har koll och inte. Jag har i alla fall noll koll, fast ändå jävla pli på mig själv. den du. ” Ditt lilla yrväder” ”Du är alltid glad du” ”Jösses vad du jobbar” Sådana där kommentarer som gör mig alldeles varm. För utan att tänka mig för, eller utan att ha gått in för att bli ” ett yrväder ” så är det så jag uppfattas. Det blir väll så när man är uppvuxen i skogen. När man fått äta hur många bullar man vill, när man tvättat året i vattenpölar och haft en allmänt skiten uppväxt, för hemma hos mormor och morfar fick man springa in med skona på och hämta hur mycket glass man ville. Kanske blir man ett yrväder då, eller kanske inte. Min bror avspeglar ju lugnet själv. Kanske är det bara jag, som kissade i myrstacken och fick några extra myror i brallan på köpet.

Men jag vet också att jag har uppfattats som divig, som en brud som är självgod, som älskar att vara i centrum och som njuter av all typ av uppmärksamhet. Egentligen är jag bara en jävla teater apa, klassens clown. Jag försökte inte ens på den tiden, jag bara gjorde. Jag försökte helt enkelt inte passa in. Jag tror inte att man ska försöka så in i helvete, jag försöker inte nu heller. Jag bara kör på känslan. I alla fall i sociala sammanhang. Jag är väldigt glad över att jag lärt mig att kunna tona ner, ge andra människor plats utan att ursäkta min egen existens. Det är ni runt om kring mig, vare sig ni finns i mitt liv som en nära väll eller som någon jag träffar på kexens parkering, det är sådana som ni som får mig att hitta nya sidor hos mig själv. Man måste utvecklas, lova mig det. Stanna aldrig upp. Fortsätt framåt. våga hitta dom djupaste sidor hos dig själv, för jag har så många gånger trott att jag aldrig skulle hamna i fred med mig själv. Men efter att ha djupdyket inser jag nu att 25 år är en väldigt liten tid. Och att jag precis genomsökt klart min vackra lilla barndomsbäck, min grumliga ungdoms sjö och min lilla jävla vattenpöl som ung vuxen. Framför mig har jag ett helt hav kvar att simma igenom och mina armpuffar, dom har jag punkterat för längesedan. Länge leve storhetsvansinne !

 

blogstats trackingpixel

20170618

Ingenting, ingenting är så bra som tiden i sadeln. Jag är så tacksam över att mitt intresse är mitt yrke och över att varje arbetsdag är lycka. Så säg vad fattas mig? Inte mycket, och speciellt inte klyschiga bilder om det ”perfekta” livet, med den ”perfekta” partnern och den ”perfekta” bilen. För vet du vad som är perfekt för mig? Att kunna vakna på morgonen och veta, även denna dag- så reder jag mig själv. 💞 #chef


Exakt denna texten hittade jag på en utav mina sociala medier och författaren är jag själv, tycker att den talar sitt tydliga språk och helt klart är värd att läsa igen. Man ska fan i mej reda sig själv, öppna sina egna dörrar och skapa sig egen framtid. För jag kan lova dig att ingen kommer gör det åt dig. Så se till att bli den bästa versionen av dig själv, ta dig ann uppgifter du inte trodde du skulle klara, ta i för fan. Tiden, tiden är våran farligaste fiende. för i samma stund som vi hamnar i tankesätt som ” jag tar det i morgon” eller ”jag skall bara” så har vi inte bara förlorat tid, någon annan har hunnit ifatt dig, kanske hunnit om dig. Men det är klart, alla kan ju inte vara så tävlingsinriktade som jag. Men jag tänker i alla fall inte förlora, eller komma sist. och om jag motförmodan skulle göra det, så tänker jag i alla fall inte skylla på ”att jag skulle ju bara” eller vädret, eller dålig planering eller någon annan skit. Jag är inte dålig förlorare eller så, jag förstår inte alls vad du menar nu. Men jag vet, att det finns dom som är ännu mer än mig, som vill ännu mer än mig. Så kör för fan, stoppa inte. För du inspirerar mig – och som det rovdjur jag är behöver jag något att jaga. Jag jagar dig, för jag vill bli lika grym som du. och du har ingen aning om vem du inspirerar.

15894677_611846065665358_7172558052961174334_n

blogstats trackingpixel

170613

Vilken känsla, harmoni. För när jag kommer in i rutiner mår jag som bäst. Äta rida träna, måla hinder, sova, äta igen för att sedan somna om. Spenderar min lediga tid på att göra så lite som möjligt. Umgås med vänner som stärker mig och får mig att utvecklas, tänka framåt. Och med honom, han som inte läser det här för han har fullt upp med annat, men ändå tid för mig. Det kan nog vara det finaste man kan ge till en annan människa, sin tid.

IMG_4016

Jag har haft lite planeringsmöte med Michelle då vi bestämt oss för att kvala Global till ungponny championatet, vet inte om det fortfarande kallas så eller om de nu förtiden finns någon ny term. Men jag är glad över att utbildningsmålet finns och att förbundet inte enbart hänvisar till ungponny sm. Lilla Apollo skall även han göra sitt treårstest och om han får bra poäng nog siktar jag mot final helgen även med honom. Michelle löser in kvalkortet till Global men vi håller i övrigt samma plan. Blir förbannad när jag läser mig till att ponnysarna har obegränsade kval tillfällen. Inte som förr, när man hade X antal försök på sig. Jag kommer hytta med fingret angående ämnet. Håll utkik på madebyswedencare Bloggen. För er som hänger med kanske har förstått så publiceras det ett par inlägg i veckan på deras hemsida. Ett bra upplägg med tid för reflektion.

Veckan bjuder på ridning i massor. Amandas unghäst är nu riden i samtliga gångarter och målen vi har med denna hästen vekar gå i lås, håller dock informationen kort vad gällande ämnet ett tag till. Det är lugnast så. Global ska gå en Clearound på Alleby till helgen och där i mellan väntas träningar för mina ambitiösa elever. kommer så klart så ihjäl ganska många utav dygnets timmar uppe i hinderparken. Det är kärlek de, ren kärlek. Planeringen inför sponsringen utav Björbäcks sommar meeting är i full gång och jag har också anmält Lillan dit. Hon har inte sett en tävlingsbana på över ett år, så vi kommer bara gå in i dom enklaste klasserna för helgen och ha roligt.

Landar i soffan, för även om tv helvetet inte vill samarbeta har jag i alla fall lyckats få in Play och kan se redan sända program via nätet. Låter kanske jävligt B, Men för den som sällan kollar tv på veckodagarna så är jag i synnerlighet nöjd med att kolla på gårdagens nyhetsmorgon nu, eller söndagens svenska kriminal serie fram emot midnatt.

 

blogstats trackingpixel

Skrikiga versaler och en rad svordomar

Hej mina vänner, de va då jävlar va svårt de ska vara, vad komplicerat det skall vara och hur in i helvetes jävla meckigt det ska vara. Dra åt helvete Boxer och ni alla som jobbar på detta värdelösa jävla företag. HUR KAN SKITEN INTE FUNGERA, TVÅ FUCKING TV APPARETER, NY BOXER OCH UPPDATERAT KORT. MEN NEJ. MEN NEJ. SKIT I DET DÅ.

Utöver vredesutbrott delux och allmänt pissig stämning känner jag mig oerhört nöjd med tillvaron, jag både tränar och äter, solat och fått på mig ett par fransar som får mig att se ut som en riktig liten Babydoll. om jag är lyckligare nu? knappast. Jag lider fortfarande utav ständigt huvudkli och överaktivitet i både kropp och knopp. Men vad gör det, jag har i synnerlighet lärt mig hantera de där och idag låg jag kvar i sängen ända tills klockan 09.30. Hallefuckninglulia.

Bakade en sockerkaka och käkade upp både smet och den färdig gräddade kakan. Nåja mamma och Michelle fick sig ett smakprov, men jag måste i första hand tänka på mitt egna tuggbehov, och i dagar som dessa är det enormt. för inte nog med att det är söndag kväll och jag sitter utan någon som helst mysfaktor ( ja tvn utgör en enorm funktion i mysfaktorn ) Jag äter ju naturligtvis för att jag har tränat idag med, kompensationsfaktor kallas det för. Jag kompenserar upp min träning med en liten kaka, eller liten och liten. I receptet skulle man ha en form som rymde 1,5 liter smet. Kaka fick plats i formen, men så också i min mage.

Äh, jag skiter väll i detta då. Jag vill inte höra ord som kanalsökning, antenanslutning eller HDMI Kabel. och träffar ni någon som jobbar på boxer, eller om du som läser hade oturen att få jobb där, så har jag bara en hälsning vilken tåls att fritt fantisera fram med valfri kroppsdel, jag menar bara för att vi tillhör samma art betyder inte de att våra hjärnor sitter på samma ställe.

Tjoflöjt

 

 

blogstats trackingpixel

Framtidplaner och bolagsfunderingar

Jag vet att det är en lyx, att mitt i veckan kunna unna sig en sovmorgon, en extra lång frukost och vakna i lugn och ro. För de flesta andra är det helg som jag pratar om nu. Men jag tycker faktiskt jag är värd det. Jag har inte haft någon sammanhängande ledighet på flera år. ni som är egna företagare vet hur det är, man jobbar inte så. Men en sovmorgon mitt i veckan då och då, brukar väga upp de hela ganska bra.

Det är svårt att vara egen företagare, för det krävs så ofantligt mycket självdisciplin osv. Jag har hittat mig självdisciplin i att jag tycker det är roligt, det är roligt att sitta ner med pappersarbetet, jag gör swot analyser utav företagen, sätter upp mål och arbetar väldigt hårt för att nå dit. Och jag är på god väg. Jag känner det på mig. Jag hade som mål under 2017 att köpa tre stycken ungponnyer under året för att utbilda och slussa in i sporten för att sedan sälja dom till talangfulla ryttare. Innan första halvan utav året hade passerat har jag köpt två fina ponnyer. Även om Niki var ett år för ung så är hon helt klart värd att vänta på. Båda två går på tillväxt uppe på Carinas lösdrift men kommer komma hem i slutet på sommaren för inridning. Lilla Apollo är tanken att han skall säljas efter han den 10 september har gjort sitt treårstest. Niki kommer efter inridningsperioden åka tillbaka till lösdriften och gå på tillväxt fram tills nästa år när det är dags för hennes treårstest.

Apollo

Hinderparken jobbar jag stenhårt med just nu, en hemsida är under uppbyggnad och vi har en hel del beställningar att jobba med. Vi kämpar för att bygga upp ett lager men allt som oftast hinner vi sälja slut innan materialet hinner hamna på ett lager. Det är så klart ett väldigt angenämt problem men ändå en av dom sakerna jag håller på att utveckla framåt. Som det ser ut nu kommer vi också byta lokaler och på så sätt kunna utveckla verksamheten framåt, större ytor och lite bättre logistik möjligheter. Målet är också att innan 2017 är slut ha gjort om firman från en enskildfirma till ett Aktiebolag.

Så vad gör man för att verkligen lyckas med sitt företag?

Jag tror att man måste våga vara analytisk, se hur andra gör och våga ta hjälp. Att man har en tydlig plan, ett mål och en vision. verkligen våga ställa sig dom mest obehagliga frågor. Man måste våga, inte fan kunde jag något om företagande, och jag har mycket kvar att lära. Men jag omger mig med kompetenta människor som själva driver stora bolag. Min största sporre är att jag vill verkligen jobba med det jag är bra på och med det jag älskar. Sanningen är väll att jag startade bolaget för att jag vill vara min egen chef. Visst saknar jag arbetskollegor ibland, för även om hästarna är mina kollegor så kan vi ju inte gå på AW Ihop.

Jag funderar vidare, spånar framåt och sätter in fler järn i elden för att få TRS Equestrian och Morfars Hinderpark att ta ett stadigt kliv framåt.

trs

blogstats trackingpixel

ibland måste man låta saker ta sin tid. låta saker falla ur ens liv för att kanske sedan komma åter i ett senare skede. I alla fall jag är sådan, kan ja inte göra det till 100% så gör jag det inte alls. Jag önskar att jag ibland kunde göra saker på inte så stort allvar.

Jag har klivit in på gymmet varje dag i 5 dagar nu. Lika fokuserad varje gång, jag vill inte småprata med dig när jag är och tränar. Låt mig vara. Fysiken har hamnat efter och jag är inte lika rippad som jag var för två årsedan.Men för två årsedan hade jag också ett helt annat agg inom mig som behövde komma ut. som jag fick utlopp på genom träningen. Jag har inget agg längre, jag har vuxit som människa, jag har landat. så nu måste jag hitta en annan psykologisk väg fram till den där rippade kroppen. Agget finns inte kvar så jag kan inte använda mig utav det länge. Jag måste plocka fram den envisa sidan, den sega sidan.

18839366_685911504925480_6389915643886016406_n

Kommande vecka är ganska lugn, har en inridningshäst nere i Kungsbacka som tar upp ett par Timmar varje dag, men vad gör det när hon är något av de tjusigaste jag suttit på. Hästarna hemma trimmas vidare i vanlig ordning, Global ska ut och hoppa på Lördag igen. Där i mellan kör jag järnet på Hinderparken och jobbar vidare med en hemsida och lite annat småpill. Maxar vidare på gymmet och hoppas hinna spendera lite tid med någon som får mig att le.

Puss. T

 

 

blogstats trackingpixel

Globals debut

Det är mycket som ska stämma, när man kommit så långt som till en debut. Hitta en bra anläggning att debutera på, med bra underlag och bra hindermaterial. Att man gått igenom och övat för sin uppgift, för mig som utbildare är det A och O att hästarna känner sig trygga, Att dom inte ställs inför något dom tidigare inte sett eller varit med om. Det handlar om allt ifrån framridning och ridning i grupp, till karaktärshinder inne på banan. Är hästarna väl förberedda och tränade inför uppgifterna vi ställer dom inför, så lär resultatet också bli därefter.

Global tog tävlingsplatsen med ro, Göteborgs Hästsportklubb och deras trevliga utebana borta i Säve. Michelle lastade ur i lugn och ro och gav honom några minuter att se sig omkring. Joggade fram lite kravlöst ute på gräsbanan, det är alltid lite speciellt med hästar som har sadeljordstvång. På borta plan finns det risk att det kommer fram lite extra. Men Global tvångade ingenting alls idag, vilket kändes otroligt bra. Gav honom gott om tid inne på framhoppningen och hoppade fram exakt enligt systemet vi jobbar efter hemma. Travhoppa första sprången oavsett hindertyp, Landa i galopp lite framåt. Hoppar räcket två gånger i galopp och avslutar 2 språng på oxern i galopp. Ett stigsprång och en lite fyrkantigare oxer. Avspänd.

Så länge hindren är så låga som dom var idag ( 60 cm ) hoppar jag med fördel alla hinder på framhoppningen i trav en gång vardera. påsikt kommer jag inte behöva hoppa fram speciellt mycket i trav. Men för dagen tycker jag att Global spänner av bäst genom att få travhoppa lite.

väl inne på banan joggade jag in lite lätt på avlånga tyglar, visade hindren genom att skritta stillsamt längsmed hindren, jag tror inte på att ställa upp hästarna framför, upplever att de skapar mer spänning än anspänning. La upp en galopp med ganska mycket tryck i, använde lite förstärnade hjälper med rösten på in princip alla hinder. Jag vet att han har haft ett litet getöga framme när vi hoppat hemma. Han hoppade alla Hinder om än något spänt. blandade kvalitén på sprången lite och var lite ojämn i framåtbjudningen. Väl i mål, klapp och beröm – skritta ut på långa tyglar. Avspänt.

Andra rundan fokuserade jag mer på att hålla en jämn rytm i galoppen och tog bort röstförstärkningen vid hindren. Med ett gott självförtroende hoppade han nu mera avspänt genom hela banan. – Skritta ut på långa tyglar. Avspänt.

IMG_3865

Målet är att starta en Ld hoppning vecka 27. fram tillsdess ska vi ut och hoppa ett par clearounder till, låta honom komma in i tävlings rutiner och skaffa sig bra erfarenheter.

Ungponnysarnas utbildning är avgörande för svensk ponny sports framtid. Mitt arbete med dessa unga individer ska vara på bästa sätt upplagt. Vi jobbar vidare, mot nya uppgifter.

 

 

 

blogstats trackingpixel

Häpp, och en underhållande lässtund

Jag tycker om att umgås med mig själv utav den enkla anledningen att jag får dom svar jag vill ha, jag ställer exakt så stora krav på mig själv som känns bekvämt. för jösses vad bekväm jag är, inte lat. hör mig, bekväm. För när jag strosar runt här hemma likt den prinsessa jag ibland önskar jag var, önskar jag också att skåpen i köket var mer anpassade efter korta människor. så jag gjorde det enkla valet att placera alla godsaker längst ner. Hua mig för att sträcka på sig. Där av tar ett inlägg som detta otroligt långtid att skriva, eftersom jag har ett tugg behov utan dess like. plus att jag skriver en rad, och läser om hela texten innan jag fortsätter skriva, tar en tugga eller en slurk utav en dryck med koffein eller vindruvor i. Åh, vin.

Nå väl, mitt i allt unnande och frossande så både tränar jag och jobbar utan dess like, vilket fått mig att förstå att även mitt belöningscentra i hjärnan är ofantligt stort, nästan lika stort som kärleken till mig själv när jag vaknar på morgonen och inser att , jahapp jag går ännu en dag till mötes med hälsan i behåll. även om det kliar lite i huvudet ibland, och kroppen. jösses vad det kliar i kroppen. Men jag har lärt mig att leva med kli, kli i kropp och knopp. Häpp, duckar på frågan om det skulle vara något fel på mig, fel och fel förresten- när är man fel?

Fel är man när man tycker att det är fel på en annan människa. då är man fel, enda gången man får tycka det är fel på någon är när personen i fråga är otroligt jävla bränd. om jag är bränd? knappast, kanske lite kortslutning ibland. Men där skyller jag på just det, Att jag är kort, och ibland helt slut.

Rock on, kör din grej. Titta i spegeln och bli vän med din unika perfektion.

 

blogstats trackingpixel

Den uppenbara skadeglädjen

Även om mycket inte blivit som jag tänkt mig så har jag lärt mig att anpassa mig. Jag jobbar efter dom förutsättningar som jag har, och förvaltar det på bästa sätt. Jag är väl medveten om att det finns folk som glädjs åt att Calissa är borta för säsongen. För jag har tydligen ”haft framgång så de räcker, så jag kan gott få känna påt.” Ni har ingenarning om hur de där lyser igenom. Jag är en ganska smart tjej och har fått ta skit förr, men jag kan iallafall gå och lägga mig på kvällen med gottsamvete. För jag önskar inget ont mot er. En högre makt har gett er straffet att dras med ett sådant vidrigt sätt att tänka och beter er på. Inte för att jag är gudsbarn, långt ifrån, men jag har iallafall mer vett än så. Nog för att jag är verbal på många vis, och då blir det lätt så, snacka om dom som hörts och synts. Om dom som gått sin egen väg. Jag har alltid stått i skottlinjen för det där,  Men inte sätter jag på mig offerkoftan för det.  jag är bara väl medveten om hur brutal skadeglädjen är. Sitt ni hemma i soffans trygga vrå och läs det här, sätt er sedan vid middagsbordet och prata om vad jag nyss skrivit. Sätt ett sms till din partner in crime. Känn dig träffad.

Många med mig har fått känna på samma sak, hur många gånger det än sker. Snälla- gör inte likadant. Försök att bemöta det hela mognare än så. Sätt på ditt största leende och gå sedan där ifrån.

IMG_3428

Skrattar bäst som skrattar sist, jag jobbar vidare i lugn och ro. Skygglappar på, mot mitt mål.

Till er andra, magi. Ni är magi ❤️

 

 

blogstats trackingpixel