Weekend i Varberg

Jösses vilka minnen, jävlar vad jag har levt rövare i denna staden. Totalt sjövild.

På ett sätt så är Varberg en stor del av mig, det blev så när jag 15 år gammal flyttade hit för Att gå på gymnasiet. Jag fick inte bara en ovärderlig grund att stå på från mina lärare och mentorer på Sveriges ridgymnasium. Här nere träffade jag henne som kom att bli min bästa vän. Nu nio år senare hänger vi fortfarande ihop. Min Amanda och jag. Här nere träffade jag också min ungdomskärlek, en relation som tog mig igenom så mycket, både på gott och ont.

Här nere bodde jag bl.a. Ihop med Amanda, vi ordnade fester i våran grisiga lägenhet. Bakade nakna fulla som ägg i badkaret för att sedan ligga över vasken i köket och spy upp alla våra synder. Vi plankade på tåget ner till Halmstad och vi cyklade stan runt i jakt på en vodka flaska. Bakis mat på campino. Mamma Som körde skytte trafik hit ner för att konka runt mig och ponnyn på tävlingar. Framgång skördades. Ungdomshjärtan som krossades på löpande band, mitt var en av dom. Jag hann också ge en och annan på käften, med gott samvete dessutom. Sjövild. Totalt sjövild. Orädd och dumdristig på många sätt. Varje fras från en opassande person avbröts med ett Tjingeliiing från min sida. Total ignorans. Jag fick nog mer kärlek än vad jag förtjänade på den tiden.

Nu nio år senare kan jag skratta mig lycklig över att jag gick igenom dom där åren, för jag ångrar ingenting.


 

Gloabl tävlings debuterade på gräsbanan idag. Andra tävlingen i livet för hans del, med den äran. Det var mycket att titta på för en sådan grön häst, fladdrande band på framhoppningen, tält nära banan och spektakulära hinder.

Ändå är han så modig, den lilla grå. Förvisso har han svårt för sig med Sin stora galopp och något redan kavata Språngkurva. Men jag kan ju inte sitta hemma i skyddad verkstad. Han hoppade gladeligen igenom hela banan men mister lite kvalité på sprången när han fokuserar på livet runtomkring banan. För många bommar föll och där med ser resultatet ut därefter. Men hans nya erfarenhet, och hans mod det lyser starkare. Med mer rutin i bagaget kommer bommarna tidsnog ligga kvar. I morgon rider vi en klass till, därefter sätter vi upp nya tränings och tävlings planer.

IMG_0054

Powernap och i kväll middag med min fantastiska hästägare tillika vän❤️ Ses vi?

 

blogstats trackingpixel

Småttingarna anlände till Oskarsberg idag efter ett par månader uppe hos Carina. Där har dom gått på en stor underbar lösdrift med perfekta förhållanden för att få friska sunda hästar. Kommer ni ihåg hur Apollo såg ut när han kom hit i våras? Liten, tuffsig, blyg och smal.

18010636_663348213848476_5282003653629268812_n

Jag har gett honom tid, Carina har gett honom tid. Vi har tillhanda holt honom frisk luft, bra grovfoder och daglig omsorg. Ut har den blommat en snygg kille som inte bara sträckt på sig ett par cm, han har också utvecklats mentalt. Nu är det dags att rida in honom och i september skall han visas på ponnysarnas sista treårstest. Jag hoppas att vi kan hitta en fin familj till honom som kan ge honom allt en sådan här pralin förtjänar. För han har inte bara blivit vacker, han är svenskfödd welsh ponny med fullstam. tre bra gångarter och om han kan hoppa? troligtvis.

Apollo

Han är nyfiken också, även om modet ibland sviker honom och han backar lite. han är den där individen man får ge lite tid, stanna vid grinden så kommer han fram, ge honom någon minut. Åka lastbil? Inga problem, lill killen knatade på som ett litet lamm. Det ska bli så roligt att jobba med honom. Men först få han och Nikki bekanta sig med sin nya hage och våra rutiner på Oskarsberg. Även om dom går ute på nätterna så kommer dom stå inne ett par timmar under dagen för att vila, äta och hanteras. Förberedelserna inför livet som ridponny är i fullgång.

ponnysar1

ponny2

 

blogstats trackingpixel

Klara.. färdiga..

När du ser dig själv i spegeln, vad ser du då? för visst finns det hemligheter, känslor, åsikter och händelser som bara du vet om. Du och din förnekelse.

Jag försöker tänka, vad ser jag. och vad ser människorna runt omkring mig. För även om vi är uppväxta till att ”Lyssna inte på dom, gå din egen väg” så är faktiskt inte alltid din egen väg den rätta vägen. Jag säger inte att du inte ska gå den, men att enbart köra på sitt spår kan bli en omväg. Jag är sådan, har alltid varit sådan. Dundrat iväg på min egen stig, plöjt allt i min väg likt en pansarvagn. och jösses vad jag har fått löpa i onödan. Hade jag bara varit lite mer öppen för att ta hjälp som omgivningen erbjudet mig hade jag sparat tid och ork. Dock hade jag gått miste om både erfarenhet och kondition. Jag tror att man måste begå sina egna misstag och skapa sina egna lärdomar. Det är okej så länge man inte fastnar. Det farligaste tror jag är att bli nöjd eller bitter. För då  fastnar man i sin personliga utveckling. Jag hatar meningar som ”jag har alltid varit sådan här” eller ” jag kommer alltid vara den samma. #äkta ”

En sak ska jag säga dig, om du är den samma nu som du var för ett år sedan, då har du fastnat. Det handlar inte om att göra en tvär omvändning, ( så länge du inte är en riktigt åsna ) det handlar om att göra små förändringar, framåt. Bli bättre, Jaga alltid den bättre versionen av dig själv.

Klara, färdiga, Gå ! 👊🏽

IMG_0004

 

blogstats trackingpixel

20170717

Vem fan är bankmännen att öppna klockan 10? Halva dagen har gått för jössenamn. Men det är klart, dom måste väll få i sig 100 koppar kaffe för att orka arbeta med Sveriges ekonomi.

Det finns iallafall en liten stund över, vilken jag mer än gärna lägger här. Till helgen åker vi ner till Varberg och startar Global 2 klasser. Fokus ligger i förstahand på att trimma igenom honom. Måste jobba vidare med hans rakriktning och kontakt. Han är för de mesta helt otittg på hinder men fortfarande grön på att tävla. Inne på banan har han blivit väldigt ojämn i bjudningen och släppt kontakten på distanserna och i annridningarna. Ett ganska svårt problem tycker jag. Kommer trimma vidare på små hinder. Bommar före och efter. Travbommar och travhoppning. Tycker att travhoppning är bra på så många vis, hästarna får en chans att hinna med, lära sig att vänta och jobba med sin språngkurva.

Calissa skrittar på för fullt. Ju mer jag rider desto mer inser jag hur naturligt lösjord hon faktiskt är. Även om hon inte blivit riden på två månader så är hon som smör. Okej kanske inte helt i balans, men hon är rak igenom kroppen och använder båda sidorna lika mycket, jämt påskjut. Mot nya mål. Min stora prinsessa och jag. 💕

ör

blogstats trackingpixel

20171507

Vägen hem till Göteborg är så lång. Det känns precis som att den längre blir för varje gång jag åker den. I samma stund undrar jag om det är farligt Att bli hemma kär? Eller är det kanske så att jag känner att jag har så mycket att ta i hemma, är det därför som jag inte kunnat njuta 100% utav dagens vistelse i Falsterbo, men absolut. Jag har vilat ögonen på världseliten från bästa parkett och kanske kan det vara just därför jag vill hem. Inspirationen är så påtaglig och jag vill inget annat än att prova små nya detaljer i min Ridning. Jag har blivit en jävel på att analysera, det måste jag ge mina tränare nere på Flyinge. Dom har lärt mig att tolka, analysera, kritisera och få en djupare förståelse.

Nu tar jag sikte på EM där jag kommer ha med mig ett hinder designat till swedencare. Det kommer bli grymt att få ställa upp ett hinder med deras logga på. Det känns som en liten belöning för min del, efter allt slit. Efter alla sena kvällar och tidiga månar. Kanske blir det min tur att få lite belöning för mödan. Fast det är i och för sig något av det roligaste jag vet, att få stå nere i garaget och tillverka, måla och designa. Det är mitt lilla andrum. Utöver EM har jag nu fyra hästar som går fullt ut och i nästa vecka kommer små ponnysarna hem för inridning och Apollo ska matchas mot treårs. Lilla Rayday kommer tillbaka i Augusti och lagom efter EM börjar jag på min nya tjänst på långeberga Ridklubb.

Det gäller att våga hålla tempot, att våga fortsätta framåt även när man är trött. Att kunna se längre än alla pengar man satsar. Alla sovmornar man går miste om och alla festkvällar man för längesedan avsagt sig. Jag försöker pusha mig själv framåt även när regnet öser ner, jag försöker vakna med ett leende oavsett vad. Ingen, ingen kommer kunna ta ifrån mig min vilja. Jag umgås helst inte i grupp, jag älskar min soffa, mina böcker och mitt rosé. Det är där jag samlat kraft och ork. Både fysisk och psykisk. Jag har äntligen hittat stabila människor som jag vet inte bangar mig. Vilket jag älskar er gränslöst först.

blogstats trackingpixel

20170712

Hopp och hej, här va det full rulle. Jag hänger i montern en sista dag idag för att sedan fara hem till Kungälv. Även om mamma och Michelle gör ett super jobb så är det mitt yttersta ansvar, och i morgon kommer hovslagaren, det rycker i min ridnerv och jag känner mig hungrig på att börja rida igen. Calissa står ju start klar för att få börja gå under ryttare.

Falsterbo då, jodå efter att ha bett Falsterbors resort ( camping ) dra åt helvete så känns det hela lite bättre. När man blir tilldelad en camping plats och betalar en summa som man lika väl kunde bott på ett trevligt hotell för, så räknade vi inte riktigt med att få 4 träd på tomten på köpet. Och när vi fick info om att vi minsann skulle kunna kila in husvagnen mellan trädjävlarna kände jag kort och gott, gubbjävel dra åt helvete. Han tappade det iofs lika mycket på Amanda när hon hävdade att dom gott kunde stå för halva vistelsen. varken bil eller förtält fick plats utan att gå över på grannens ”tomt”. ASSÅ TOMT. Campare kör helt seriöst all in, staket, blommor och till och med små altaner. som lägenheter fast med gemensamma toaletter och duschar.. mysigt. Hur som helst vände den snåla gubben på klacken och gick. Han tyckte nog vi var obehagliga. Unga kvinnor som ställer krav, nä fyfan.

Om jag känner mig pigg så piper jag eventuellt ner över dagen på lördag, Jag älskar Falsterbo på många vis. Men i år känner jag mig inte som den festprisse som jag brukar vara. Jag har full fokus på mitt jobb och min utveckling. För stunden har jag festat färdigt. Tackade också nej till att jobba i Pressen under helgen, förmodligen ett jobb jag kommer ångra att jag inte tog då jag skulle samarbeta med SVT under nationscup och granprix hoppningen. Men man hinner inte med allt, man kan inte vara över allt. Jag har kommit till insikt och försöker lugna ner mig om att det kommer fler tillfällen.

Jag hoppas att vi ses under dagen, för om du vill ha marknadens bästa kosttillskott för din häst, då är det till oss du ska komma!

 

 

blogstats trackingpixel

20170630

 

Ni vet hur jag är, jag vill ständigt framåt. och jag har så många gånger försökt lösa livets alla problem på fart. Jag har varit expert på att ta sats och hålla ett högt tempo när saker varit jobbigt. Expert har jag varit på att grubbla och överanalysera. Jag tar med mig mitt grubbel och mina analyser. Jag analyserar typ allt, från att vattnet här i duschen inte känns lika vått som de där hemma, till att jag nu mera sover i fosterställning än på mage. Förut sov jag jämt på mage, så vad innebär de då? jag googlade mig till ( världens bästa källa för totalt orelevant kaosartad info som fan får vem som helst att inte sova på en vecka ) att om man sover i fosterställning så är man orolig och saknar en trygg punkt i livet. eeh what?!

Jag ser ju mig själv som stans mest oroliga människa med fan mer än en trygg punkt att falla tillbaka på när det blåser i knutarna. Men så börjar jag analysera det hela och inser att jag kanske är lite orolig trotts allt. Jag är orolig för Calissa, jag är orolig för Sigge nu när han sovit ensam ett par dagar. Jag är nog också orolig för min närmsta framtid. Jag är orolig att jag fattar fel beslut, Och jag är orolig över att framtidsplanerna vi arbetat så länge för inte ska gå i lås. Om jag tvekar på min egen förmåga ? Nä, de skulle jag inte säga. Jag är väl medveten om min kompetens och står mycket ödmjuk inför vilka möjligheter jag också erbjuds. Men givetvis är jag rädd för att misslyckas, jag kommer som så många gånger förr tillbaka till min prestationsångest. Den är påtaglig, jag har den med mig över allt. i allt jag gör, perfektion. Jag vill ha perfektion, jag trodde att jag hade blivit bättre. Men så är inte fallet, i och för sig är väll perfektion en definitionsfråga och helt beroende på vem som får frågan. Jag är nog inte den normala perfektionisten som vill ha exakt bäddad säng och välstädat hem. Jag är inte heller den ryttaren som kräver perfekta knoppar. Det är inte den yttre perfektionen jag vill åt, även om jag är en jävel på att matcha, de där är mer en talang.

Nej, den perfektionen jag vill åt är på ett djupare plan. fattar ni? nä, inte jag heller.

Jag försöker i alla fall att inte överanalysera saker, för i grund och botten så är de mina eviga överanalyser som gör att prestationen inte blir optimal. Det räcker väll med att jag kokar sönder min pasta, äggen jag äter till frukost skulle jag kunna slå ihjäl någon med och oboyen jag dricker vevar jag runt i tills farsan utbrister ”ska du igenom glaset med sked helvetet?” . Jag måste inse när de räcker, helt enkelt.

image

 

blogstats trackingpixel

20170629

Känslan när man tamefan gjort alla rätt. Ni som håller på med ridsport vet om hur små marginaler vi har och hur mycket som spelar in i vår satsning. Lillan skötte sig super Idag. Både inne på framridningen, framhoppningen och på banan. Jag vet om hur känslig hon är och att resultatet uteslutande beror på hur hennes sinnesstämning är för stunden. Kanske, har hennes sabbats år haft effekt. Klart de känns lite motigt att hoppa superlåga klasser med henne när vi tidigare ridit 120 klasser och varit startklara större uppgifter. Men jag är så klart glad över att lite vackert få starta upp henne igen. Framtiden låter jag vara osagd för en stund. Tack Annelie för förtroendet. Som så många gånger förr.

IMG_4130

 

Jag försöker jobba och plugga lite här ifrån Björbäck. Samtigt som jag försöker se det som en tid för återhämtning och avkoppling. Men jag inser också att jag har för många bollar i luften för att kunna slappa omkring här nere i tre dagar. Falsterbo står för dörren och jag har en hel del arbete kvar att avklara innan vi är helt i hamn. Eftersom hela konceptet vad gällande Falsterbo veckan fortfarande är lite luddigt och väldigt spontant låter jag de hela ligga på vänt lite. Men jag hoppas, hoppas att allt hinner falla på plats och gå i lås. Mitt i allt har jag i ärlighetens namn hamnat lite efter med plugget och jag känner mig högst stressad och irriterad på mig själv över hur odisciplinerad jag varit den sista tiden. Kanske, är det en bra dag i morgon att ta tag i dessa uppgifter. Jag har inga stater framför mig i morgon, vilket gör de hela till en utmärkt dag att ta med datorn och plugga lite medans tävlingarna pågår ute på Björbäcks stora fina gräsbana. Planen är Att jogga Lillan en sväng på morgonen ute på framridingen och sedan rida Ett litet ordentligare pass på eftermiddagen. Detta för att hon ska få lite mersmak att rida ihop med andra hästar i en miljö som denna.

IMG_4121

blogstats trackingpixel

20170625

Vi är väl medvetna om riskerna, vi är väl medvetna om hur skör vår sport är. Speciellt om man inte har obegränsade ekonomiska muskler bakom sig. För jag som så många andra kan inte hosta upp 300 tusen ur bakfickan och köpa en ny tävlingshäst när den förste blev konvalescent. Jag som så många andra står där, handfallna med en hel säsong som gick åt helvete. Så vad är det som får oss tillbaka på banan, för visst hade de varit enklare om man hade 2 hästar till som gick stadigt i de större klasserna.

Nu känns vägen tillbaka med Calissa så ofantligt lång, som att springa i lera, i motvind. Nu när konvalicenttiden förhoppningsvis snart är över blir jag så ledsen över det faktum att vi har så långt kvar och helt plötsligt får jag nästan ont i magen över att börja rida henne igen. Jag har nästan blivit paranoid över henne, som en örn övervakar sitt näste. Jag är så rädd att min rädsla för att en ny skada ska dyka upp kommer påverka mitt sätt att hållla kvar min värdiga hästhållning Gent emot henne. Jag vill ta in henne innan regnet kommer, jag vill att hon ska gå i en liten hage. Med benskydd. Utom räckhåll för andra hästar. Jag vill att hon ska åka lastbilen ensam och jag hade helst haft henne i en Box avskild från dom andra. Men det är inte mitt sätt att ha häst på. Så jag låter henne stå i sin gräshage där hon skulle kunna galoppera en långsida om hon vill, hon får som dom andra hästarna gå ute även om regnet faller, och varje natt står hon brevid sin boxgranne och socialiserar. Ett bra liv för en tävlingshäst helt enkelt.

Hon är en av dom bättre hästarna jag haft, och hon är en av dom få som borrat sig långt in i mitt hjärta. Det får ta den tiden det tar, hon får allt hon behöver. Även om det känns som att det aldrig blir min tur.

Jag har handskats med denna frustrationen i två månader nu. Och jag vet att jag ännu en gång kommer få börja om. Stärka upp, bygga muskler på ett stort djur som inte är speciellt lätt musklad av sig. Ni vet om vilket stort projekt det där är. Det tar minst ett år att stärka upp en svag häst. Minst. Så varför gör jag det? Jag skulle lika gärna kunna sälja henne om de nu är så jävla jobbigt. Hon är ändå för stor för mig. Det kommer ändå inte gå, jag kommer ändå inte klara det, hon kommer ändå skada sig igen. Exakt så går mina tankar nu. Så varför ger jag inte bara upp?

IMG_4111

Utav den enkla jävla anledningen att jag inte är en quiter. Utav den enkla anledningen att mina föräldrar köpte inte en ny ponny till mig när jag stötte på problem med den första. Utav den enkla anledningen att min mamma har lärt mig att avsluta de man påbörjat. Och utav den enkla anledningen att jag är för tjurskallig. Så jag kommer sitta där hemma i paddocken, i ur och skur. Jag kommer rida ut, och jag kommer lägga min själ i detta arbetet. För den enda som säger till när det räcker, det är Jag själv. Så jag tar min tjurskallighet och jobbar vidare. Har slutat sätta upp mål, jag skiter fullständigt i vart vi befinner oss om ett år. Jag ger blanka fan i om de så blir en skogsmulle häst av henne, eller om hon är hästen jag kommer debutera 140 med. Vi jobbar vidare, och hoppas på ett positivt utlåtande nästa vecka.

 

blogstats trackingpixel

20170622

Även om jag bott knappt 25 min bort så verkar Kungälv ha saknat mig. Givetvis finns det dom människor som bävar för den dagen vi står i samma kö på Maxi. Men generellt möter jag ny gamla människor som ler stort, människor som jag inte träffat på så många år. Eller som jag bara träffat som hastigast. ” Jag ser dig allt på Facebook”” säger dom. Jag själv har ingen jävlaaning vem som har koll och inte. Jag har i alla fall noll koll, fast ändå jävla pli på mig själv. den du. ” Ditt lilla yrväder” ”Du är alltid glad du” ”Jösses vad du jobbar” Sådana där kommentarer som gör mig alldeles varm. För utan att tänka mig för, eller utan att ha gått in för att bli ” ett yrväder ” så är det så jag uppfattas. Det blir väll så när man är uppvuxen i skogen. När man fått äta hur många bullar man vill, när man tvättat året i vattenpölar och haft en allmänt skiten uppväxt, för hemma hos mormor och morfar fick man springa in med skona på och hämta hur mycket glass man ville. Kanske blir man ett yrväder då, eller kanske inte. Min bror avspeglar ju lugnet själv. Kanske är det bara jag, som kissade i myrstacken och fick några extra myror i brallan på köpet.

Men jag vet också att jag har uppfattats som divig, som en brud som är självgod, som älskar att vara i centrum och som njuter av all typ av uppmärksamhet. Egentligen är jag bara en jävla teater apa, klassens clown. Jag försökte inte ens på den tiden, jag bara gjorde. Jag försökte helt enkelt inte passa in. Jag tror inte att man ska försöka så in i helvete, jag försöker inte nu heller. Jag bara kör på känslan. I alla fall i sociala sammanhang. Jag är väldigt glad över att jag lärt mig att kunna tona ner, ge andra människor plats utan att ursäkta min egen existens. Det är ni runt om kring mig, vare sig ni finns i mitt liv som en nära väll eller som någon jag träffar på kexens parkering, det är sådana som ni som får mig att hitta nya sidor hos mig själv. Man måste utvecklas, lova mig det. Stanna aldrig upp. Fortsätt framåt. våga hitta dom djupaste sidor hos dig själv, för jag har så många gånger trott att jag aldrig skulle hamna i fred med mig själv. Men efter att ha djupdyket inser jag nu att 25 år är en väldigt liten tid. Och att jag precis genomsökt klart min vackra lilla barndomsbäck, min grumliga ungdoms sjö och min lilla jävla vattenpöl som ung vuxen. Framför mig har jag ett helt hav kvar att simma igenom och mina armpuffar, dom har jag punkterat för längesedan. Länge leve storhetsvansinne !

 

blogstats trackingpixel